191110 17.någonting

Tidig morgon och jag promenerar till Amstel kanal vidare genom Vondelpark. Mat; Mörkt bröd, valnötter chevre och fikonmarmelad. Tuossaint.

Blev varken utgång eller sex museum igår. Tiden gick till bokning av Hostel, Snuffles.

The nine streets. Peta in ett mynt för väskan och gick för att leta upp det erotiska museumet i redlight. Detta trots att de som pratat om att gå dit har pratat om sex museumet vid centralen. Enligt beskrivningen så skulle tankarna kring redlight förmedlas i det erotiska museet, medan det vid centralen bara var historik om sex och porr. Igår såg jag det erotiska museet utifrån, men nu hittade jag det inte. Gick omkring i redlight, såg mig omkring, och började tänka efter. Självklart ledde det till att jag blev mer och mer förbannad och det slutade med att jag struntade i det. Jag var nöjd/ arg och klockan var mycket. Måste tillbaka till hostelet. Hämta väskan. Tillbaka och jag inser att jag inte har ätit sen 12. Jag har istället druckit mig illamående. Tar mig till centralen och tågen har tydligen inte gått sen i morse. Det kommer ändå ett tåg efter en timme, men när jag kommer upp på plattformen och ska ta tag i dörren så börjar tåget rulla. Köpenhamn all over. Men denna gång hamnar jag inte på ett mysigt eko-fik, istället får jag vänta i en timme på en kall perrong i Amsterdam.

Köper lite mat och sen kommer tåget. Det är smockfullt, men vid första stoppet kliver några av och jag får en sittplats. Lycka. Vi får se hur det blir på de andra tågen. Det är fredag.

Äntligen sitter jag på tåget. Två byten innan jag är framme i Brugge. Först Antwerpen. Två timmar.

Hittade förresten Hostelet som jag hade kollat på i Amsterdan ”Heart of Amsterdam”, det låg i redligth. Jag är glad att jag inte bokade det.

Min hjärna har redan börjat blanda engelska och svenska. Till och med tyska ibland av någon anledning.

Holländare låter som The Swedish chef” i mupparna. I Belgien blir det famländska.

Konferensen närmar sig, COP 16. Den börjar 29 november och är i Cancún, Mexico. Tiden går otroligt snabbt.

Ingen tror att det kommer att bli ett avtal under dessa förhandlingar, men det finns hopp om att strukturen blir bättre och att förhandlingarna kommer långt. Avtal hoppas vi istället på i Johannesburg nästa år.

Vi måste sluta förlita oss på att USA ska göra allt och komma med lösningar. Vi måste inse att de inte kommer att göra det. Vi måste gå först. Då vet vi i alla fall att vi gjorde det vi kunde.

Varför källsorterar jag, köper SecondHand och ekologiskt när det ibland känns som om resten av världen inte bryr sig? För att jag vet att jag kan, och om jag har ett val, varför skulle jag inte ta det bättre alternativet? Jag kan inte rättfärdiga någonting annat. Genom att jag visar att det går, visar alternativen, så kan jag inspirera andra. Varför gör inte EU det helhjärtat? Vad väntar de på? Bättre tider? De kommer inte. Det som kommer komma är ekologisk kollaps och varför inte göra det vi kan för att sakta ner den utvecklingen?

Göra det man säger till varje ungdom, varje arbetssökande, elever, människor. Visa framfötterna. Visa att ni kan, vad ni går för.

Gör det. Nu.